Okej, jag kan medge att mina uppdateringar inte är speciellt frekventa. Jag kan väl inte helt skylla på att jag inte hinner med mig. En del beror på diverse andra dåliga ursäkter och omotivation just nu. Jag vet lixom inte vad jag ska dela med mig av. Sätter jag mig här och ska skriva helt utan syfte vet jag var det leder. Jag klagar på något och gnäller i sann Katrin Schulman-anda och häver ur mig det ena efter det andra. Att jag är cynisk och extremt kritisk till naturen är ingen hemlighet. Jag vill sluta med det. Dels för att det suger min energi ur mig och för att jag inte orkar helt enkelt. Jag är för gammal för att sitta och gnälla hela tiden. :) Att rycka upp sig när man är nere är inte det lättaste men inget här i livet som är värt något är lätt heller.

Jag tänkte berätta om min riktigt sugiga körlektion idag. Då menar jag inte att vara negativ utan den sög verkligen. Det var min 4:e och vi skulle ut och köra i fredagstrafiken i Granloholm och något märkligt hände med mitt huvud, mina ben och armar. De ville inte riktigt sammarbeta och min körlärare var måttligt less på mig när jag fick motorstopp i en rondell. Inte nog med att jag tyckte att det var pinsamt och extremt jobbigt hade jag skumma vallningar längst med ryggen hela tiden och handsvett utan dess like! Min lärare blev småirriterad medan jag hade panikattack och såg mitt liv passera i revy. Dramatiskt kan man ju tycka, men det råkar vara mitt andranman ;)

Ni andra har säkert varit med om liknande. Och det är väl såhär det kommer att se ut hädan efter. Jag kommer att gå till kommande körlektioner med hjärtat i halsgropen och servetter instoppad i tröjan.