Förlossningsberättelse 

Nu kommer min andra låååånga förlossningsberättelse! Jag kom ju på att det är lika bra att skriva ner den nu, även om den troligtvis inte blir så välskriven pga sömnbrist, hellre än att vänta tills jag glömt hälften 😂 dagarna går så otroligt snabbt nu och det är redan 16 dagar sedan Ariel föddes… 

Det hela började på söndagen den 13e augusti. Jag vaknade på morgonen och var helt jäkla slut. Kände mig lite annorlunda på något vis men tänkte att det troligtvis var för att jag sovit som en kratta. Just denna söndag så skulle vi fira min bästa väns son som nyligen fyllt år och vi skulle åka och köpa en present. Redan på morgonen hade jag – vad jag trodde var förvärkar men nu i efterhand vet jag att det alltså var riktiga värkar. Det var inte menvärksliknande värkar utan mer som långa hugg långt in i livmodern som varade i ca en halv minut åt gången… dessa värkar kom sporadiskt under hela dagen så jag ville inte börja hoppas utan försökte så gott jag kunde ignorera dessa smärtor. Bra va?! 😂

Jag var verkligen slut hela dagen och även då vi firade vännens son gick jag och lade mig flera ggr. 😂 Väl hemma lagade sambon mat och eftersom jag både hade halsbränna och mådde illa så åt jag inte alls mycket. Jag lade mig för att vila för att känna hur värkarna kom lite tätare under eftermiddagen.

På kvällen lade vi dottern och planerade att ha en lugn kväll framför Tv:n som vanligt. När dottern somnar och klockan passerat 21 så fick jag ondare och tätare mellan värkarna och sa då till sambon att jag nog måste ringa förlossningen. 

Jag fick prata med en jättelugn och fin barnmorska som gav mig några tips för att slappna av eftersom hon inte trodde att det var dags ännu. Jag duschade, tog Alvedon och klockade mina värkar som fortfarande var ca 10 min emellan. Jag började vid det här laget bli lite uppspelt eftersom jag anade att jag skulle få föda snart. Lite ”fit for fight” lixom. 😅 

Efter att ha ringt förlossningen ännu en gång och fått rådet att försöka sova kom den ena onda värken efter den andra. Jag kunde lixom inte ligga ner och blunda… och nu var de bara 3 minuter mellan varje värk. 

Jag ringde då in en sista gång och sa att jag inte ville vara hemma längre och att jag ville komma upp på förlossningen och iaf kolla läget. Det var bara att åka med Arwen bort till min bästa vän som snällt nog kunde ställa upp som barnvakt. Klockan var nu ca 2 på natten och jag hade hållit henne underrättad hela kvällen och visste att hon var vaken. 

När vi lämnat dottern så kom värkarna med ca en minuts mellanrum och runt klockan 02:30 kom vi äntligen in på förlossningen. Väl där möttes vi av den där goa och lugna barnmorskan jag pratat med på telefon vilket genast kändes bra. Vi fick komma in i ett rum för undersökning och ctg-kurva. Värkarna var väldigt täta vid det här laget och jag var vrålhungrig dessutom. Hade inte kunnat äta sedan det lilla jag fått i mig vid middagen. 

Barnmorskan undersökte mig och sa  förvånat att jag var helt öppen!! Hon tyckte att jag var så lugn för att ha kommit så långt in i värkarbetet. Jag var ganska förvånad själv men givetvis lättad över att jag inte bara fick stanna kvar på förlossningen men även att jag redan kommit så långt. 

Nackdelen var dock att jag nästan bestämt mig för att jag minsann ville ha epidural den här gången eftersom att jag aldrig hann med att få det sist och jag hade gärna velat bada…. men barnmorskan berättade att det inte gick då man var helt öppen och att det snart var dags att krysta.

Jag blev aningen besviken men fick iaf min kära lustgas och den höll jag hårt i vill jag lova! 😂 

Efter att ha fått träffa undersköterskan (som också var fantastisk!) Fick jag byta om. Därefter tog barnmorskan hål på hinnorna så att vattnet gick och berättade samtidigt att värkarna troligtvis skulle ändra karaktär och bli mer smärtsamma. Och det var verkligen inget skämt! Från att ha behållit mitt lugn under större delen av kvällen och natten så blev jag nu panikslagen av smärtan. Jag tänkte ”just Ja! Det gör verkligen så SKITont att föda barn”. Inom några minuter kände jag hur bebisen gled ner och som många andra mammor beskriver det så kändes det inte bara som att jag höll på att bajsa på mig men att hela baken skulle explodera. Nu var krystvärkarna igång på riktigt. Och täta var dem också! Barnmorskan säger åt mig att lägga mig på sidan och vilket jag verkligen inte har något emot. Jag avskyr att ligga på rygg oavsett om jag är gravid med krystvärkar eller inte. 😂 På så vis kunde jag titta på Björn hela tiden och inte rakt in i massor av starka lampor och på mina orakade ben som sist när jag födde Arwen 😂

Efter den andra eller tredje krystvärken säger barnmorskan att huvudet syns och att jag ska ta i rejält vid nästa krystvärk. Hon påminner mig att det snart är över och det motiverar mig lite mer trots att jag vid det här laget har panik av smärtorna och nästan klämmer sönder Björns hand. Jag söker hans blick hela tiden för att inte blunda. Får för mig att det gör ondare då. Vid det här laget så händer exakt samma sak som vid förra förlossningen. Mitt i paniken börjar jag tänka på hur allt annat i livet som jag tyckt varit svårt innan är som en bagatell med just det som sker i detta nu. Efter att ha varit lite groggy på lustgas så kickar adrenalinet in och jag blir helt klar i knoppen och lixom återvänder till rummet efter att stundtals svävat iväg nån annanstans, troligtvis för att undkomma smärtan. Nu inser jag att det är dags att ta kontrollen och krysta ut ungen. Och efter att ha tagit i för drottning och fosterland så klämmer jag ut henne och får då höra det där underbart belönande babyskriket och upp på magen kommer hon, min andra dotter.

Barnmorskan visar oss moderkakan och fostersäck efteråt… Björn verkar fascinerad. Jag blir lite äcklad. Det beror nog mest på att jag är väldigt slut, hungrig och törstig. Men framförallt väldigt glad var jag… 

04:03 kom hon ut, 3404g och 49 cm lång. Vår lilla Ariel 💗

Denna förlossning var fantastisk!! Jämfört med förlossningen med Arwen så var detta en dröm. Skönt med endast en lugn barnmorska och en jättego uska  i rummet och inget skiftbyte. Kände mig väl omhändertagen och de var så förstående och pedagogiska. Fick så fint stöd av alla vi mötte och extra bra var det att BB hemma ringde hem varje dag i en vecka för att kolla läget. 💗 

Har säkert glömt 100 saker men denna återberättelse får duga så länge 👍🤗

Kommentera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s